Posted by andreas from p3EE3C363.dip.t-dialin.net (62.227.195.99) on Sunday, December 01, 2002 at 11:20AM :
In Reply to: Edward Said: 'Misinformation about Iraq' posted by andreas from p3EE3C363.dip.t-dialin.net (62.227.195.99) on Sunday, December 01, 2002 at 11:01AM :
AFTONBLADET
SÖNDAG 1 DECEMBER 2002
En godkänd arab
Kanan Makiya alias Samir Khalil, mannen som vill efterträda Saddam
Hussein.Foto : BARRY CHIN
Edward W Said återser en gammal bekant: Kanan Makiya - en samvetslös
karriärist som vill ta över efter Saddam Hussein
Den strida strömmen av rapporter, läckt information och desinformation om
USA:s hotande krig mot Saddam Husseins diktatur i Irak fortsätter att
intensifieras. Det är emellertid omöjligt att veta hur mycket av detta som
utgörs av en skickligt utformad psykologisk krigföringskampanj mot Irak,
och hur mycket som är offentligt famlande av en regering som är osäker på
vilket steg den ska ta härnäst. I vilket fall som helst tycker jag det är
lika möjligt att tro att det kommer att bli krig som att det inte kommer
att bli det. Med tanke på den markerade dunkelheten i George W Bushs
tänkande är dennes verkliga avsikter svåra att avläsa. Men det råder inget
tvivel om att hela världen är bekymrad - ja, djupt oroad - över det
katastrofala kaos som kommer att bli resultatet av ännu en
Afghanistanliknande bombkampanj mot det irakiska folket.
Men det finns ett inslag i den mediala flodvågen av åsikter och fakta som
är mycket oroande i sig självt - och det är de många artiklarna om hur Irak
efter Saddam ska se ut. En sådan artikel som jag skulle vilja diskutera
ingår uppenbarligen i en pågående kampanj av exilirakiern Kanan Makiya för
att lansera sig själv som landsfader för vad han kallar ett "icke-arabiskt"
och decentraliserat Irak efter Baathpartiets avlägsnande från makten.
Nu är det ju uppenbart för var och en som bryr sig det allra minsta om
detta rika och förut välmående lands vedermödor att åren med Baathpartiet
vid makten har varit katastrofala, trots regimens tidiga program för
ekonomisk utveckling och uppbyggnad. Så det är inget att orda om att man
försöker föreställa sig hur Irak skulle kunna se ut om Saddam störtas
antingen genom en amerikansk intervention eller genom en inhemsk statskupp.
Makiya har bidragit till denna uppgift en längre tid, både i etern och i
kvalificerade tidskrifter där han ges en plattform för att uttrycka sina
åsikter, vilka jag strax ska tala om. Vad som emellertid inte har framgått
klart är vem han är och vad han har för bakgrund. Jag tror det är viktigt
att känna till dessa saker, om så bara för att kunna bedöma värdet av hans
bidrag och för att bättre förstå vad som är särskilt utmärkande för hans
tankar och idéer.
När jag först lärde känna honom i början av 1970-talet var Makiya nära
knuten till Demokratiska folkfronten för Palestinas befrielse. Som jag
minns det var han arkitekturstuderande vid MIT, men han sade nästan
ingenting vid de tillfällen jag träffade honom. Sedan försvann han ur
sikte, eller snarare ur mitt synfält. 1990 dök han åter upp under namnet
Samir Khalil, författare till en rosad bok med titeln The Republic of Fear,
vilken beskrev Saddam Husseins välde med åtskilligt av skräck och dramatik.
The Republic of Fear var en av de medialt uppmärksammade böckerna vid tiden
för det första Gulfkriget, och den hade tydligen skrivits - enligt en
inställsam intervju i New Yorker - medan Makiya var tjänstledig från sitt
arbete i faderns arkitektfirma i Irak. Han medgav i intervjun att Saddam på
sätt och vis indirekt hade finansierat skrivandet av boken, även om ingen
anklagade Makiya för att kollaborera med en regim som han uppenbarligen
avskydde.
I sin nästa bok, Cruelty and Silence, gick Makiya till angrepp mot
arabiska intellektuella som han anklagade för opportunism och bristande
moral därför att de antingen hyllade olika arabiska regimer eller höll tyst
om de olika regeringarnas övergrepp mot sina egna befolkningar. Makiya sade
naturligtvis ingenting om sin egen tystnad och medbrottslighet på den tiden
han själv gynnades av den irakiska regimens frikostighet, även om han
självklart hade rätt att arbeta för vem han ville.
Men han sade de grövsta saker om sådana som Mahmoud Darwish och
undertecknad, och anklagade oss för att vara nationalister och för att
stödja extremism och, i Darwishs fall, för att ha skrivit ett ode till
Saddam.
Det mesta av vad Makiya skrev i sin bok var, enligt min uppfattning,
vämjeligt, baserat som det var på fega insinuationer och feltolkningar, men
boken åtnjöt naturligtvis viss popularitet eftersom den bekräftade den
västliga bilden av araber som skurkaktiga och sjaskiga konformister. Det
verkade inte spela någon roll att Makiya själv hade arbetat för Saddam
eller att han aldrig hade skrivit någonting om de arabiska regimerna förrän
The Republic of Fear publicerades, det vill säga inte förrän han hade
lämnat Irak och var färdig med sitt arbete där.
Han hyllades här och där i Amerika som en modig samvetsman som hade
trotsat de arabiska intellektuellas självcensur, men detta beröm östes
oftast över Makiya av personer som inte kände till det faktum att Makiya
själv aldrig skrev något i ett arabiskt land eller att det lilla han
lyckades prestera hade skrivits i skydd av en pseudonym och en välbärgad,
riskfri tillvaro i väst.
Frånsett sina två böcker och en artikel som uppmanade den amerikanska
administrationen att ockupera Bagdad under det första Gulfkriget hördes
Makiya i stort sett inte av efter det. Fram till dess att
Bushadministrationens kampanj mot Irak bröt ut för några månader sedan hade
Makiya inte sagt mycket om kriget mot terrorismen, händelserna den 11
september eller kriget i Afghanistan. Jag minns emellertid mycket väl att
jag i slutet av sommaren råkade höra en radiointervju med honom där han för
första gången presenterades som ansvarig för en grupp inom det amerikanska
utrikesdepartementet som höll på att planera för hur Irak skulle styras
efter kriget och efter Saddam.
Den mest kompletta versionen av hans planer för Irak efter en amerikansk
invasion, vilka utformats inom ramen för hans nuvarande anställning på
USA:s utrikesdepartement, återfinns i novembernumret av Prospect, en bra
liberal brittisk månadstidskrift som jag prenumererar på. Makiya inleder
sitt "förslag" med att lista de häpnadsväckande antaganden som ligger bakom
hans argument, varav två nästan per definition är otänkbara.
Det första är att "avsättandet" av Saddam inte ska föregås av ett
bombkrig. Makiya måste ha befunnit sig på planeten Mars för att kunna
föreställa sig att det i händelse av krig inte skulle genomföras ett
massivt bombangrepp trots att varenda plan för regimföränd-ring i Irak som
blivit offentlig uttryckligen har slagit fast att Irak ska bombas
skoningslöst.
Det andra antagandet är lika fantasifullt, eftersom Makiya i strid med
all bevisning tycks tro att USA är intresserat av att åstadkomma demokrati
och nationsbyggande i Irak. Varför han tror att Iraks situation liknar
Tysklands och Japans efter andra världskriget (som båda återuppbyggdes som
ett led i det kalla kriget) begriper jag inte; för övrigt nämner han inte
en enda gång det faktum att USA har bestämt sig för att störta den irakiska
regimen på grund av landets oljetillgångar och därför att Irak är fiende
till Israel. Han börjar således med att göra befängda antaganden som står i
direkt motsättning till välkända fakta.
Utan att låta sig avskräckas av sådana oviktiga överväganden ångar han
på. Irakierna vill ha federalism, säger han, i stället för en centraliserad
regering. De bevis som han anför för detta påstående är ganska försumbara.
Var federalismen som system ska komma från (annat än från hans skrivbord på
State Department) bryr han sig inte om att förklara. Uppenbarligen planerar
han för att den ska tvingas igenom utifrån, även om han för fram det i
stort sett ogrundade påståendet att "alla" är överens om att federalism i
Irak bör bli resultatet. Detta "innebär att makten decentraliseras från
Bagdad till provinserna", förmodligen genom ett penndrag av general Tommy
Franks.
Man kunde tro att Jugoslavien efter Tito aldrig existerat och att detta
tragiska lands federalism var en fullständigt framgång. Men Makiya är så
uppfylld av sina åsikter och sin roll som majestätsliknande statsteoretiker
att han helt enkelt ignorerar följdverkningar, historia, befolkning,
minoritetsgrupper och verkligheten överhuvudtaget för att kunna föra fram
sina löjligt osannolika argument. Detta är naturligtvis exakt vad USA:s
regering vill ha, det vill säga diverse arabiska intellektuella som inte är
ansvariga inför någon och som manar på USA:s militär att starta krig
samtidigt som de låtsas att detta ska skapa "demokrati" i Irak helt i strid
med Amerikas verkliga syften och dess faktiska historiska praktik. Makiya
tycks inte ha hört talas om USA:s förödande interventioner i Indokina,
Afghanistan, Central-amerika, Somalia, Sudan, Libanon och Filippinerna,
eller att USA för närvarande har militär närvaro i omkring 80 länder.
Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta åt Makiyas
poserande. Detta är en man utan någon dokumenterad erfarenhet av politiskt
arbete, eller ens av medborgarskap. Han befinner sig mellan länder och
kulturer utan något synligt engagemang i någonting (utom sin uppåtgående
karriär), och han har nu funnit en tillflyktsort djupt inne i den
amerikanska administrationen som han använder för att underblåsa sina
enastående spekulativa fantasier.
För att vara en person som har predikat om intellektuellt ansvar och
självständigt omdöme för sina likar erbjuder han själv inte något exempel
på vare sig det ena eller det andra. Tvärtom. Uppflugen på en predikstol
och befriad från all ansvarsskyldighet förefaller han nu tjäna en herre som
har betalat honom väl för hans tjänster - på samma sätt som han tidigare
anlitades av Saddam - och för hans flexibla samvete.
Det är för mig obegripligt att Makiya kan tillåta sig så mycket
skenhelighet och fåfänga, men varför skulle han å andra sidan inte göra
det? Han har aldrig deltagit i någon offentlig debatt med någon av sina
irakiska landsmän, han har aldrig skrivit för en arabisk publik, aldrig
kandiderat till ett ämbete eller till någon som helst politisk roll som
kräver personligt mod och engagemang. Han har antingen skrivit under
pseudonym eller angripit människor som inte haft någon möjlighet att svara
på hans ärekränkningar.
Det är sorgligt att Makiya implicit låter förstå att han själv är det
framtida Iraks röst. Och att tänka på att tusentals liv redan har förlorats
på grund av hans beskyddares grymma sanktioner och att många fler liv
kommer att utsläckas genom den elektroniska krigföring som George Bushs
regering kommer att utsätta hans land för. Men denne man berörs inte av
detta. Blottad på såväl medkänsla som verklig förståelse pladdrar han på
för en angloamerikansk publik som tycks nöjd med att till slut ha hittat en
arab som uppvisar lämplig respekt för deras makt och civilisation, utan att
fästa avseende vid den roll Storbritannien spelade i den imperialistiska
styckningen av arabvärlden eller den skada USA tillfogat araberna genom
sitt stöd för Israel och för de arabiska diktaturerna.
Makiya är i sig själv ett övergående fenomen. Han är emellertid ett
symptom på flera saker samtidigt. Han representerar den intellektuelle som
blint tjänar makten; ju större makten är, desto mindre tvivlar han. Han är
en fåfäng man utan medkänsla, en som inte har någon påvisbar medvetenhet om
mänskligt lidande. Saknande stabila principer eller värderingar är han
typisk för de cyniska antiarabiska hökarna (såsom Richard Perle, Paul
Wolfowitz och Donald Rumsfeld) som fyller upp Bushadministrationen. Den
brittiska imperialismen, Israels brutala ockupationspolitik eller USA:s
arrogans uppehåller honom inte ett ögonblick. Värst av allt är att han är
en pretentiös och ytlig man som inbillar sig att han är klok samtidigt som
han dömer sitt eget folk till ännu mer lidande och umbäranden.
Edward W Said
Publicerad: 2002-11-29
Översättning: Tor Wennerberg
Edward W Said är professor i litteraturvetenskap vid Columbia University.
Hans senaste bok är The End of the
Peace Process (Pantheon). Hans självbiografi Utan hemvist utkom på svenska
2000 (Ordfront).
-- andreas
-- signature .